vissa människor ska ju sova i hundra år varje morgon ;) så jag blev rastlös och av någon anledning började jag tänka på dig vet inte varför, men det gjorde jag iallafall och visst har jag släppt dig men jag saknar dig vilket som och det kändes ändå i hela kroppen bara av att tänka tanken att telefonen skulle ringa och att det var du i andra änden. men men det kommer väl aldrig att hända igen men du kommer alltid ha en speciell plats i mig det ska du veta :)

kan också tillägga att turkiskkaffe var verkligen inte värd nån guldmedalj :p